Nu har vi kommit till det högst intressanta estetsläktet. Estetiska program söker människor som helt enkelt känner sig estetiskt lagda. Alla som är, påstår sig vara eller vill bli musiker, skådespelare eller konstnär på alla sätt, söker hit.
Esteterna är ofta lite inskränkta i sig själva, deras ”själva” som är deras lilla grupp bestående av drömmande människor. Som en sekt rör de sig i korridorerna utan att beblanda sig med människor som inte är ”lagda” som dem själva. Utanförskap, kan det se ut som, men sedan är frågan om utanförskapet är frammanat av esteterna själva, eller om de stöts ut. Av ”den stora massan”, det vill säga alla andra elever som går andra program, möts man ofta av stora fördomar.
De som söker estetprogrammet har en idealbild uppmålad av sig själva som en människa som gör allt för att synas. Lite som fjortisarna sminkar man upp sig, klär sig uppseendeväckande för att synas, men man gör det på ett mer udda sätt. Som fjortis vill man synas i god dager, som estet vill man bara synas. Fjortisarna motsättning, Emo:na (hur säger man detta i pluralis?) attraheras i många fall av estetiska inriktningar, fråga mig inte varför. För mig personligen är båda dessa två tragiska släkten, varför orkar jag inte gå in på, ty det endast föder aggression i min själ. Vidare känns det många gånger som att esteterna förväntas vara annorlunda på så väldigt många sätt jämfört med övrig svensk befolkning. Man vill synas, kanske för att folk ska få upp ögonen för ens konstnärlighet, att man är speciell. Som estet kan det ibland kännas som att man förväntas vara uppseendeväckande, speciell i sitt sätt att vara, exempel på det är att det verkar vara någon sorts trend att vara bisexuell och frireligiös. Vart denna trend uppstått ifrån är för mig en gåta…
torsdag 22 november 2007
tisdag 20 november 2007
Teknikprogrammet
Teknikerna är de grovjobbande eleverna, härifrån examineras allt inom teknik, datortekniker såsom bilmekaniker. Programmet attraherar i huvudsak killar. På ett roligt sätt uppstår det alltid en ytterst intressant kontrast mellan eleverna i teknikklasserna, både rent fysiskt och mentalt:
I ett teknikklassrum kan man hitta en stor, köttig kille med amerikansk sydstats-bandana som har gått om ettan tre gånger, däremellan tagit ett sabbatsår under vilket han åkt Sydsverige (givetvis en ölsväng till Danmark) runt i sin gamla Ford Escort (alternativt Volvo 240). Under sabbatsåret kraschade Forden ihop en gång i Halmstad, en gång i Kalmar, en gång i Västervik och en sista gång precis uppe på Gullmars. Vad göra? Man börjar teknikprogrammet.
I samma klassrum sitter också en smal, lite senig kille, gärna fd. scout, med nästan-trendiga jeans, nästan-trendiga sneakers och en vanlig JC-hood (gärna grön, den färgen känns så… teknisk). Han sökte Sam-Sam i Bromma, men det saknades 10 poäng. Som liten var han inte, som alla andra killar; speciellt sportintresserad, däremot var han väldigt duktig på att klättra i träd och hade en stor uppsättning Lego hemma. Han tänker logiskt men är inget mattegeni. Vad gör man? Man söker teknikprogrammet.
I ett teknikklassrum kan man hitta en stor, köttig kille med amerikansk sydstats-bandana som har gått om ettan tre gånger, däremellan tagit ett sabbatsår under vilket han åkt Sydsverige (givetvis en ölsväng till Danmark) runt i sin gamla Ford Escort (alternativt Volvo 240). Under sabbatsåret kraschade Forden ihop en gång i Halmstad, en gång i Kalmar, en gång i Västervik och en sista gång precis uppe på Gullmars. Vad göra? Man börjar teknikprogrammet.
I samma klassrum sitter också en smal, lite senig kille, gärna fd. scout, med nästan-trendiga jeans, nästan-trendiga sneakers och en vanlig JC-hood (gärna grön, den färgen känns så… teknisk). Han sökte Sam-Sam i Bromma, men det saknades 10 poäng. Som liten var han inte, som alla andra killar; speciellt sportintresserad, däremot var han väldigt duktig på att klättra i träd och hade en stor uppsättning Lego hemma. Han tänker logiskt men är inget mattegeni. Vad gör man? Man söker teknikprogrammet.
Mediaeleverna
Jag fortsätter på min inslagna väg och idag är det Mediekunskapens tur att gå sin gång. Läs och njut?
Medieeleverna är oftast lite utanför i skolor som innehar de stora programmen Samhälls- och Naturkunskap. Man är som elev på förhand inte samma sociala höjdare som en ”Sammare”, utan vill man klättra till eliten så har man mycket att bevisa. Medieprogrammet är något ”slappare” än de nyss nämnda, och man kan ses ned på, ty man utåt sett inte har lika stora och vettiga ambitioner i livet som Sammarna och Naturarna.
Gruppen människor som söker till att gå medielinjen innefattar alla som vill bli någonting inom TV, tidning och dator. Inga högoddsare kanske. Men hur är då dessa människor? Man skulle kunna kategorisera dem som följer:
Datornördarna
Här går de riktiga datornördarna, med usel hållning, oklippt hår, pubertal röst och Nintendo-tröja, hela datornördsidealet det vill säga. Här finns framtida programutvecklare, spelprogrammerare och wannabe-spelprogrammerare. På rasterna drar man sig inte för att diskutera allt vad datorer innebär; World Of Warcraft är ett intressant och alltid förekommande exempel.
Journalisterna
Alltfler medielinjer på skolorna runtom i landet har Journalistik som inriktning. Här hittar man alltså de framtida journalisterna, med mycket åsikter och viljan att skriva. Denna inriktning är på många håll ett tillhåll för feminister, säga vad man vill om det… *harklar mig*. På många håll innehåller faktiskt denna inriktning en ganska intressant blandning på folk. Nu, i de moderna dagboks- och modebloggarnas epok, så attraheras även de så älskade fjortisarna, men också de mer ”mogna” Stureplanarna, lägg därtill extremister till höger och vänster och helt vanliga Joes’ så uppstår en hel del intressanta diskussioner.
Medieeleverna är oftast lite utanför i skolor som innehar de stora programmen Samhälls- och Naturkunskap. Man är som elev på förhand inte samma sociala höjdare som en ”Sammare”, utan vill man klättra till eliten så har man mycket att bevisa. Medieprogrammet är något ”slappare” än de nyss nämnda, och man kan ses ned på, ty man utåt sett inte har lika stora och vettiga ambitioner i livet som Sammarna och Naturarna.
Gruppen människor som söker till att gå medielinjen innefattar alla som vill bli någonting inom TV, tidning och dator. Inga högoddsare kanske. Men hur är då dessa människor? Man skulle kunna kategorisera dem som följer:
Datornördarna
Här går de riktiga datornördarna, med usel hållning, oklippt hår, pubertal röst och Nintendo-tröja, hela datornördsidealet det vill säga. Här finns framtida programutvecklare, spelprogrammerare och wannabe-spelprogrammerare. På rasterna drar man sig inte för att diskutera allt vad datorer innebär; World Of Warcraft är ett intressant och alltid förekommande exempel.
Journalisterna
Alltfler medielinjer på skolorna runtom i landet har Journalistik som inriktning. Här hittar man alltså de framtida journalisterna, med mycket åsikter och viljan att skriva. Denna inriktning är på många håll ett tillhåll för feminister, säga vad man vill om det… *harklar mig*. På många håll innehåller faktiskt denna inriktning en ganska intressant blandning på folk. Nu, i de moderna dagboks- och modebloggarnas epok, så attraheras även de så älskade fjortisarna, men också de mer ”mogna” Stureplanarna, lägg därtill extremister till höger och vänster och helt vanliga Joes’ så uppstår en hel del intressanta diskussioner.
torsdag 15 november 2007
Programfördomar
I vilken skola du än går, så kommer du att mötas av fördomar, oftast på grund av hur du klär dig och hela din uppsyn. Fördomar skildras på olika sätt, det finns skrivna och oskrivna. Fördomar man kanske inte tänker på är hur elever som går ett visst utbildningsprogram, är på ett visst sätt. Jag sitter och försöker komma på hur det egentligen är, vilka som är cheerleaders, sportkillar och töntar. Så, känn dig träffad!
På grund av tynande ork, går jag idag igenom de två största programmen…
Naturvetenskap:
Naturvetenskapliga utbildningar lockar folk som är ambitiösa, som vill bli något stort. Ofta har eleverna klart för sig vad man vill bli som ”stor”, det finns framtida läkare, kemister, matematiker och raketforskare. Sedan finns också dem som vill få vad som anses vara den ”bästa utbildningen”, vilket kanske inte är felaktigt, ty den innehåller kurser som anses innehålla högt intellektuellt ställda krav, exempelvis en lång rad matematikkurser. Här går ofta dem som anses vara riktiga nördar, med hela ”glasögon-korta jeans-rutatblock”-uppsättningen. Det finns inga idioter, bara halvsnygga flickor och pojkar med ömsom högt intellekt, ömsom stor vilja att plugga. Det finns inga trendsetters och modebloggare, sådant är oviktigt för naturvetaren.
Samhällskunskap:
Samhällskunskapen innehåller den stora massan, vilket alltså innebär en större blandning på elever. Detta program lockar människor som kanske inte riktigt vet vad de vill göra, men vill ha en allmänt lärande utbildning som förbereder för universitets- och högskoleutbildningar. För samhällsvetaren finns mer intressanta saker i livet än att göra allt vad som står i ens makt för att nå framgång i vuxenlivet. Givetvis finns undantag, men oftast är samhällselever aningen fast i ungdomen och prioriterar densamma. Här finns oftast människor med större behov att hävda sig, att kliva högt i status. Vill man vara störst måste man ha vassa armbågar, annars knuffas man ner. Här hittar man också fjortisarna, bråkstakarna, ”brun-utan-sol-sliskigt-hårarna” och modebloggarna.
På grund av tynande ork, går jag idag igenom de två största programmen…
Naturvetenskap:
Naturvetenskapliga utbildningar lockar folk som är ambitiösa, som vill bli något stort. Ofta har eleverna klart för sig vad man vill bli som ”stor”, det finns framtida läkare, kemister, matematiker och raketforskare. Sedan finns också dem som vill få vad som anses vara den ”bästa utbildningen”, vilket kanske inte är felaktigt, ty den innehåller kurser som anses innehålla högt intellektuellt ställda krav, exempelvis en lång rad matematikkurser. Här går ofta dem som anses vara riktiga nördar, med hela ”glasögon-korta jeans-rutatblock”-uppsättningen. Det finns inga idioter, bara halvsnygga flickor och pojkar med ömsom högt intellekt, ömsom stor vilja att plugga. Det finns inga trendsetters och modebloggare, sådant är oviktigt för naturvetaren.
Samhällskunskap:
Samhällskunskapen innehåller den stora massan, vilket alltså innebär en större blandning på elever. Detta program lockar människor som kanske inte riktigt vet vad de vill göra, men vill ha en allmänt lärande utbildning som förbereder för universitets- och högskoleutbildningar. För samhällsvetaren finns mer intressanta saker i livet än att göra allt vad som står i ens makt för att nå framgång i vuxenlivet. Givetvis finns undantag, men oftast är samhällselever aningen fast i ungdomen och prioriterar densamma. Här finns oftast människor med större behov att hävda sig, att kliva högt i status. Vill man vara störst måste man ha vassa armbågar, annars knuffas man ner. Här hittar man också fjortisarna, bråkstakarna, ”brun-utan-sol-sliskigt-hårarna” och modebloggarna.
måndag 12 november 2007
Blackebergs Gymnasium
”Blackebergs samrealskola inrättades i juli 1949 efter beslut, dels i Stockholms stadsfullmäktige att ställa lokaler till förfogande, dels i Kungl. Majt. den 29 juni 1949. Skolan blev en 5-årig samrealskola som fick inhysas i folkskolor i området under de första åren. Även om skolan officiellt hette "Samrealskolan i Blackeberg" kom den även att kallas "Läroverket i Blackeberg" eller "Blackebergs läroverk" redan från det första året. Vårterminen 1954 avlade den första 5-åriga klassen sin realexamen vid skolan…”
/Saxat från www.blg.edu.stockholm.se
Attraherande!
Blackebergs Gymnasium är en skola som varit med länge på gymnasiescenen, men bortsett från den outtröttliga historien bakom skolan, så är den alltid kommenterad som ”bra”. Det är en ständigt erkänt hög nivå på elevernas studieresultat, med höga intagningspoäng får man alltid in ambitiösa och duktiga studenter. Det är väl bra? Men hur är det att den i faktiska praktiken studera vid Blackebergs Gymnasium?
Jag frågade Sofie ”Alarmet”* Anlert, som nu går sitt tredje år på ”Blackan”;
- Hur är skolan? Lärarna? Studierna? Upplägg? Bla bla bla? Allt det torra…
- Skolan är bra, lärarna är okej, inte mer. De är ganska tråkiga och stela. Det är mycket plugg, men är i sin helhet en bra skola.
- Hur tror du att folk ser på Blackeberg? Som värsta nördskolan eller en ”Hej-jag-går-i-bromma-och-har-fjällräven-jacka-och-jag-känner-alla-som-är-något”-skola?
- Inget av det, kanske något mellanting…
- Är det stor blandning på eleverna? Jag har själv uppfattningen att det är ganska slätstruket, ingen sticker ut riktigt…
- Ja, det är väldigt sant. Det är ju lite blandning, men inte så man lägger märke till den... Vad heter din blogg?
- gymnasiebloggen.blogspot.com, you’ll be there! (mr. Popular(höjer näven))
Hur som helst, som jag till viss del tillkännagivit, så vill jag själv påstå att Blackeberg är Brommas överhuvud vad gäller skolkvalitet, samtidigt som Bromma överglänser Blackeberg gällande den sociala statusen. Blackeberg har högre intagningspoäng som lockar duktiga och framtidsinriktade elever. Till det sociala ser jag dock Blackeberg som en vattnigare version av Bromma. Eleverna besitter utåt sett en större nördfaktor, lite ”ingen-som-är-något-känner-någon-på-blackeberg”-syndrom. Samtidigt så är skolan inte idealisk i traditionellt nördperspektiv, vilket gör det svårt att sätta Blackeberg på någon sorts karta. Det finns liksom inga slarvigt klippta, smala pojkar med otrendiga glasögon, fleece-tröja, gamla korta jeans och dålig andedräkt som sitter på golvet och diskuterar andragradsekvationer och gårdagens avsnitt av Hjärnkontoret. Helhetsintrycket skolan ger är väldigt slätstruket, människor är ganska lika varandra, utan att sticka ut för mycket.
* ”Alarmet” är Sofies föga använda smeknamn, och har inte att göra med en onaturligt hög ton i hennes stämma, tvärtom är den ljuvlig och absolut ”sovmaterial”. Smeknamnet är bara en helt vanlig analfabetisk tolkning av hennes efternamn (Anlert), som sedan från engelska översatts till svenska. It makes sense!
/Saxat från www.blg.edu.stockholm.se
Attraherande!
Blackebergs Gymnasium är en skola som varit med länge på gymnasiescenen, men bortsett från den outtröttliga historien bakom skolan, så är den alltid kommenterad som ”bra”. Det är en ständigt erkänt hög nivå på elevernas studieresultat, med höga intagningspoäng får man alltid in ambitiösa och duktiga studenter. Det är väl bra? Men hur är det att den i faktiska praktiken studera vid Blackebergs Gymnasium?
Jag frågade Sofie ”Alarmet”* Anlert, som nu går sitt tredje år på ”Blackan”;
- Hur är skolan? Lärarna? Studierna? Upplägg? Bla bla bla? Allt det torra…
- Skolan är bra, lärarna är okej, inte mer. De är ganska tråkiga och stela. Det är mycket plugg, men är i sin helhet en bra skola.
- Hur tror du att folk ser på Blackeberg? Som värsta nördskolan eller en ”Hej-jag-går-i-bromma-och-har-fjällräven-jacka-och-jag-känner-alla-som-är-något”-skola?
- Inget av det, kanske något mellanting…
- Är det stor blandning på eleverna? Jag har själv uppfattningen att det är ganska slätstruket, ingen sticker ut riktigt…
- Ja, det är väldigt sant. Det är ju lite blandning, men inte så man lägger märke till den... Vad heter din blogg?
- gymnasiebloggen.blogspot.com, you’ll be there! (mr. Popular(höjer näven))
Hur som helst, som jag till viss del tillkännagivit, så vill jag själv påstå att Blackeberg är Brommas överhuvud vad gäller skolkvalitet, samtidigt som Bromma överglänser Blackeberg gällande den sociala statusen. Blackeberg har högre intagningspoäng som lockar duktiga och framtidsinriktade elever. Till det sociala ser jag dock Blackeberg som en vattnigare version av Bromma. Eleverna besitter utåt sett en större nördfaktor, lite ”ingen-som-är-något-känner-någon-på-blackeberg”-syndrom. Samtidigt så är skolan inte idealisk i traditionellt nördperspektiv, vilket gör det svårt att sätta Blackeberg på någon sorts karta. Det finns liksom inga slarvigt klippta, smala pojkar med otrendiga glasögon, fleece-tröja, gamla korta jeans och dålig andedräkt som sitter på golvet och diskuterar andragradsekvationer och gårdagens avsnitt av Hjärnkontoret. Helhetsintrycket skolan ger är väldigt slätstruket, människor är ganska lika varandra, utan att sticka ut för mycket.
* ”Alarmet” är Sofies föga använda smeknamn, och har inte att göra med en onaturligt hög ton i hennes stämma, tvärtom är den ljuvlig och absolut ”sovmaterial”. Smeknamnet är bara en helt vanlig analfabetisk tolkning av hennes efternamn (Anlert), som sedan från engelska översatts till svenska. It makes sense!
torsdag 8 november 2007
Bromma Gymnasium
”Det bästa vi kan ge våra elever är ett stärkt självförtroende. Ett självförtroende som bygger på att man vet att man har kunskaper, att man har förmåga att tackla problem, att man vågar framträda och stå för en åsikt, att man har en tro på sig själv och känner sig säker.
En människa med gott självförtroende behöver inte hävda sig gentemot andra människor genom t ex mobbning. En ung människa med gott självförtroende är också mer motståndskraftig mot lockelser att t ex prova droger.”
/Saxat från brommagymnasium.stockholm.se
Välkommen till paradiset, med andra ord. Bromma gymnasium, en skola grundad och invigd så tidigt som 1937. En skola med lång historia, som ”fostrat” kändisar som Christer Fuglesang, Robert Aschberg, Filippa Reinfeldt, Alexandra Rapaport (kategori C?), Mats Qviberg, Susanne Reuter, Per Naroskin (japp, det är sant!). Under kategorin ”Kändisar” hittar man också Ulla Lindell, Suzanne Albrecht och Inga Palmlöf, som idag är lärare på Bromma Gymnasium (maffigt!). Detta är alltså också hämtat från Bromma Gymnasiums egen hemsida, och visst är det väl lockande att gå samma skola som det mediala geniet Robert Aschberg? Inte mig emot i alla fall. På Bromma kan du gå programmen Samhällskunskap, Naturvetenskap och Teknik.
Detta lilla utdrag från deras egen hemsidan stämmer inte alls med mina personliga fördomar. För mig har alltid Bromma Gymnasium varit ett centrum för människor som vill hävda sig själva. Om detta tyder på självförtroende betvivlar jag starkt, men den frågan är ju fri att tolka individuellt. För mig är Bromma Gymnasium en plats för...
… snygga killar(?) med sliskigt hår.
... snygga tjejer (?) med svallande långt blont hår, naturligt eller onaturligt.
… ytlighet.
… människor med mindrevärdeskomplex och ständigt behov av att tillhöra en grupp med hög status.
… människor med ständigt behov av att hävda sig, vad än det kostar (Cash is king).
… fjällrävar, canada gooses och den klassiska J.Lindeberg-tröjan (ja, den med landstingsmärket).
För att ta reda på den nakna sanningen, bakom alla skolans egna lovord, så frågade jag några elever. Resultatet av tycke om den rena kvaliteten på skolan varierade, alltifrån ”skit” till ”bra”. Ofta kommenterades lärarna som inkompetenta och tråkiga. Glädjande nog, för min egen del, bekräftades min uppfattning om människornas dryga attityd. Hallelujah! Kommentarer som ”drygt folk” och ”dryg stämning” trängde sig på i folks omdömen. Sammanfattningsvis är Bromma Gymnasium mer en plats för ”coolt häng” och socialt umgänge än en plats för bra studier.
Vill avsluta med att citera en god vän till mig:
”- Den suger kuk!”
/Jonas Schyberg angående Bromma Gymnasium
(Jag lägger självklart ingen värdering i detta uttalande)
En människa med gott självförtroende behöver inte hävda sig gentemot andra människor genom t ex mobbning. En ung människa med gott självförtroende är också mer motståndskraftig mot lockelser att t ex prova droger.”
/Saxat från brommagymnasium.stockholm.se
Välkommen till paradiset, med andra ord. Bromma gymnasium, en skola grundad och invigd så tidigt som 1937. En skola med lång historia, som ”fostrat” kändisar som Christer Fuglesang, Robert Aschberg, Filippa Reinfeldt, Alexandra Rapaport (kategori C?), Mats Qviberg, Susanne Reuter, Per Naroskin (japp, det är sant!). Under kategorin ”Kändisar” hittar man också Ulla Lindell, Suzanne Albrecht och Inga Palmlöf, som idag är lärare på Bromma Gymnasium (maffigt!). Detta är alltså också hämtat från Bromma Gymnasiums egen hemsida, och visst är det väl lockande att gå samma skola som det mediala geniet Robert Aschberg? Inte mig emot i alla fall. På Bromma kan du gå programmen Samhällskunskap, Naturvetenskap och Teknik.
Detta lilla utdrag från deras egen hemsidan stämmer inte alls med mina personliga fördomar. För mig har alltid Bromma Gymnasium varit ett centrum för människor som vill hävda sig själva. Om detta tyder på självförtroende betvivlar jag starkt, men den frågan är ju fri att tolka individuellt. För mig är Bromma Gymnasium en plats för...
… snygga killar(?) med sliskigt hår.
... snygga tjejer (?) med svallande långt blont hår, naturligt eller onaturligt.
… ytlighet.
… människor med mindrevärdeskomplex och ständigt behov av att tillhöra en grupp med hög status.
… människor med ständigt behov av att hävda sig, vad än det kostar (Cash is king).
… fjällrävar, canada gooses och den klassiska J.Lindeberg-tröjan (ja, den med landstingsmärket).
För att ta reda på den nakna sanningen, bakom alla skolans egna lovord, så frågade jag några elever. Resultatet av tycke om den rena kvaliteten på skolan varierade, alltifrån ”skit” till ”bra”. Ofta kommenterades lärarna som inkompetenta och tråkiga. Glädjande nog, för min egen del, bekräftades min uppfattning om människornas dryga attityd. Hallelujah! Kommentarer som ”drygt folk” och ”dryg stämning” trängde sig på i folks omdömen. Sammanfattningsvis är Bromma Gymnasium mer en plats för ”coolt häng” och socialt umgänge än en plats för bra studier.
Vill avsluta med att citera en god vän till mig:
”- Den suger kuk!”
/Jonas Schyberg angående Bromma Gymnasium
(Jag lägger självklart ingen värdering i detta uttalande)
onsdag 7 november 2007
Jensen Gymnasium Norra
Min första utredning av Stockholms gymnasieskolor är det trendiga Jensen Gymnasium, som snart är totalt nio skolor. Skolan rivstartade med sin första årskull elever året 2004. Elever lockades med mottot ”Träning för verkligheten”. Detta begrepp är hela skolans kärna och utgångspunkt, vilket ska synas genom det stora ansvarstagande som förväntas av eleverna. Man ”koncentrationsläser” ett fåtal (6-7) ämnen per termin, vilket medför ett effektivt schema som innebär halvdagar, varannan vecka går man förmiddag (ca 08.00-12.00), varannan vecka eftermiddag (ca 13.00-17.00). Med detta schema förväntas man som elev att studera mycket hemifrån. Detta är väl det rent formella, och det som skolan använder som solklara argument för att individen ska börja på Jensen. Men i marknadsföringen berättas ju faktiskt inte den hela sanningen, vad som händer bakom alla lockande slogans och happy family-bilder.
Undertecknad går själv sitt tredje år på Jensen Gymnasium Norra. Från skolans upptakt, som innehöll en salig blandning elever, har den utvecklats till att i huvudsak vara en metropol för alla som är, vill vara, eller på något sätt vill se ut att tillhöra vad som av många kan anses vara ”eliten”. Här går elever med dels höga karriärsmål, men också målet att närma sig toppen på den sociala stegen i eliten bland unga människor av Stockholm. Här ska uppenbarligen, genom duktiga lärare och utvecklande studier; fostras duktiga affärsmän, men i kulisserna utspelas också en tyst kamp om vem som beter, dricker, äter och klär sig dyrast. Min stora förhoppning är självklart att Jensen Gymnasium fostrar nya stureplansprofiler, givetvis sådana som är tillräckligt ”tränade för verkligheten” att de vet att nej betyder neï*. Givetvis finns det en och annan ömsom älskad, ömsom hatad ”profil” som alla små stockholmska valpar känner till. Bland annat går den ”duktiga”(?) modebloggerskan med det ytterst egendomliga förnamnet ”blondin-”; i en av våra samhällsklasser, ironiskt nog såg jag just i min nyinförskaffade skolkatalog att hon går i klass ”B”. Fuck you, ödet! Hon är alltså såvitt jag har förstått någon sorts förebild och ikon för många unga stockholmare med kvinnligt kön och en vilja att inte bara synas, utan att synas rätt. En, redan i unga dagar, framgångsrik och mångt expanderad kvinna, med mycket åsikter och en hypervass ”mode blogg”. För övrigt hatar jag särskrivningar.
Precis som i alla skolor finns inofficiella status-linjer att gå på Jensen Gymnasium Norra. De är lite luddiga från klass till klass, men kan summeras i denna ordning, högst status är högst placerad:
1. Samhällskunskap, inriktning Ekonomi
2. Samhällskunskap, inriktning Samhällskunskap
3. Naturvetenskap
4. Mediekunskap, inriktning Journalistik
5. Mediekunskap, inriktning Medieproduktion
Det är sådan hierarkin på Jensen Norra ser ut i stora drag, men det är inte på sådant sätt att det är någon konkurrens mellan dessa olika block. Det finns inte heller någon makt i att gå i ”block 1”. När jag nu kan tyckas ha varit lite vresig, så måste jag ändå säga att stämningen på skolan är god. Den ibland smått komiska ytligheten som finns på skolan har jag redan tagit upp, och jag anser den själv helt tragisk, däremot har hela skolan har på djupet en väldigt mogen stämpel, och eleverna beter sig oftast därefter. Snittåldern på lärarna är ungefär någonstans 28-30 år, de har själva varit i arbetslivet och är väldigt uppskattade. Skolan skyltar gärna med hur omtyckt den är bland eleverna, vilket också stämmer. Utvärderingar av kvaliteten på skolan som helhet görs regelbundet av eleverna, och resultatet brukar ligga på ungefär 4,6. På de stora hela är det en bra skola, som jag aldrig ångrat att jag börjat.
* ï, Ï = Sättet man uttalar bokstaven ”i” på när man befinner sig på Jensen Norra och i Stockholms elitkvarter, om man vill vara rätt, det vill säga. Detta är alltså bottnat i en ren status-grej, och är kanske tänkt att styrka ens identitet som en social höjdare i den unga överklassen, är väldigt inofficiell, inget tvång och står absolut inte i skolans stadgar. Vad många kanske inte vet är att just det sättet att uttala i:et kommer från den ur stockholmssynpunkt många gånger uttalade arbetarklasstaden Göteborg, och hämtades hem till Lidingö (en närförort till Stockholm). Notera alltså att man på Lidingö, och därifrån en bit in på Östermalm faktiskt pratar såhär.
Undertecknad går själv sitt tredje år på Jensen Gymnasium Norra. Från skolans upptakt, som innehöll en salig blandning elever, har den utvecklats till att i huvudsak vara en metropol för alla som är, vill vara, eller på något sätt vill se ut att tillhöra vad som av många kan anses vara ”eliten”. Här går elever med dels höga karriärsmål, men också målet att närma sig toppen på den sociala stegen i eliten bland unga människor av Stockholm. Här ska uppenbarligen, genom duktiga lärare och utvecklande studier; fostras duktiga affärsmän, men i kulisserna utspelas också en tyst kamp om vem som beter, dricker, äter och klär sig dyrast. Min stora förhoppning är självklart att Jensen Gymnasium fostrar nya stureplansprofiler, givetvis sådana som är tillräckligt ”tränade för verkligheten” att de vet att nej betyder neï*. Givetvis finns det en och annan ömsom älskad, ömsom hatad ”profil” som alla små stockholmska valpar känner till. Bland annat går den ”duktiga”(?) modebloggerskan med det ytterst egendomliga förnamnet ”blondin-”; i en av våra samhällsklasser, ironiskt nog såg jag just i min nyinförskaffade skolkatalog att hon går i klass ”B”. Fuck you, ödet! Hon är alltså såvitt jag har förstått någon sorts förebild och ikon för många unga stockholmare med kvinnligt kön och en vilja att inte bara synas, utan att synas rätt. En, redan i unga dagar, framgångsrik och mångt expanderad kvinna, med mycket åsikter och en hypervass ”mode blogg”. För övrigt hatar jag särskrivningar.
Precis som i alla skolor finns inofficiella status-linjer att gå på Jensen Gymnasium Norra. De är lite luddiga från klass till klass, men kan summeras i denna ordning, högst status är högst placerad:
1. Samhällskunskap, inriktning Ekonomi
2. Samhällskunskap, inriktning Samhällskunskap
3. Naturvetenskap
4. Mediekunskap, inriktning Journalistik
5. Mediekunskap, inriktning Medieproduktion
Det är sådan hierarkin på Jensen Norra ser ut i stora drag, men det är inte på sådant sätt att det är någon konkurrens mellan dessa olika block. Det finns inte heller någon makt i att gå i ”block 1”. När jag nu kan tyckas ha varit lite vresig, så måste jag ändå säga att stämningen på skolan är god. Den ibland smått komiska ytligheten som finns på skolan har jag redan tagit upp, och jag anser den själv helt tragisk, däremot har hela skolan har på djupet en väldigt mogen stämpel, och eleverna beter sig oftast därefter. Snittåldern på lärarna är ungefär någonstans 28-30 år, de har själva varit i arbetslivet och är väldigt uppskattade. Skolan skyltar gärna med hur omtyckt den är bland eleverna, vilket också stämmer. Utvärderingar av kvaliteten på skolan som helhet görs regelbundet av eleverna, och resultatet brukar ligga på ungefär 4,6. På de stora hela är det en bra skola, som jag aldrig ångrat att jag börjat.
* ï, Ï = Sättet man uttalar bokstaven ”i” på när man befinner sig på Jensen Norra och i Stockholms elitkvarter, om man vill vara rätt, det vill säga. Detta är alltså bottnat i en ren status-grej, och är kanske tänkt att styrka ens identitet som en social höjdare i den unga överklassen, är väldigt inofficiell, inget tvång och står absolut inte i skolans stadgar. Vad många kanske inte vet är att just det sättet att uttala i:et kommer från den ur stockholmssynpunkt många gånger uttalade arbetarklasstaden Göteborg, och hämtades hem till Lidingö (en närförort till Stockholm). Notera alltså att man på Lidingö, och därifrån en bit in på Östermalm faktiskt pratar såhär.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)