Jensen Gymnasium Norra

Min första utredning av Stockholms gymnasieskolor är det trendiga Jensen Gymnasium, som snart är totalt nio skolor. Skolan rivstartade med sin första årskull elever året 2004. Elever lockades med mottot ”Träning för verkligheten”. Detta begrepp är hela skolans kärna och utgångspunkt, vilket ska synas genom det stora ansvarstagande som förväntas av eleverna. Man ”koncentrationsläser” ett fåtal (6-7) ämnen per termin, vilket medför ett effektivt schema som innebär halvdagar, varannan vecka går man förmiddag (ca 08.00-12.00), varannan vecka eftermiddag (ca 13.00-17.00). Med detta schema förväntas man som elev att studera mycket hemifrån. Detta är väl det rent formella, och det som skolan använder som solklara argument för att individen ska börja på Jensen. Men i marknadsföringen berättas ju faktiskt inte den hela sanningen, vad som händer bakom alla lockande slogans och happy family-bilder.

Undertecknad går själv sitt tredje år på Jensen Gymnasium Norra. Från skolans upptakt, som innehöll en salig blandning elever, har den utvecklats till att i huvudsak vara en metropol för alla som är, vill vara, eller på något sätt vill se ut att tillhöra vad som av många kan anses vara ”eliten”. Här går elever med dels höga karriärsmål, men också målet att närma sig toppen på den sociala stegen i eliten bland unga människor av Stockholm. Här ska uppenbarligen, genom duktiga lärare och utvecklande studier; fostras duktiga affärsmän, men i kulisserna utspelas också en tyst kamp om vem som beter, dricker, äter och klär sig dyrast. Min stora förhoppning är självklart att Jensen Gymnasium fostrar nya stureplansprofiler, givetvis sådana som är tillräckligt ”tränade för verkligheten” att de vet att nej betyder neï*. Givetvis finns det en och annan ömsom älskad, ömsom hatad ”profil” som alla små stockholmska valpar känner till. Bland annat går den ”duktiga”(?) modebloggerskan med det ytterst egendomliga förnamnet ”blondin-”; i en av våra samhällsklasser, ironiskt nog såg jag just i min nyinförskaffade skolkatalog att hon går i klass ”B”. Fuck you, ödet! Hon är alltså såvitt jag har förstått någon sorts förebild och ikon för många unga stockholmare med kvinnligt kön och en vilja att inte bara synas, utan att synas rätt. En, redan i unga dagar, framgångsrik och mångt expanderad kvinna, med mycket åsikter och en hypervass ”mode blogg”. För övrigt hatar jag särskrivningar.

Precis som i alla skolor finns inofficiella status-linjer att gå på Jensen Gymnasium Norra. De är lite luddiga från klass till klass, men kan summeras i denna ordning, högst status är högst placerad:

1. Samhällskunskap, inriktning Ekonomi
2. Samhällskunskap, inriktning Samhällskunskap
3. Naturvetenskap
4. Mediekunskap, inriktning Journalistik
5. Mediekunskap, inriktning Medieproduktion

Det är sådan hierarkin på Jensen Norra ser ut i stora drag, men det är inte på sådant sätt att det är någon konkurrens mellan dessa olika block. Det finns inte heller någon makt i att gå i ”block 1”. När jag nu kan tyckas ha varit lite vresig, så måste jag ändå säga att stämningen på skolan är god. Den ibland smått komiska ytligheten som finns på skolan har jag redan tagit upp, och jag anser den själv helt tragisk, däremot har hela skolan har på djupet en väldigt mogen stämpel, och eleverna beter sig oftast därefter. Snittåldern på lärarna är ungefär någonstans 28-30 år, de har själva varit i arbetslivet och är väldigt uppskattade. Skolan skyltar gärna med hur omtyckt den är bland eleverna, vilket också stämmer. Utvärderingar av kvaliteten på skolan som helhet görs regelbundet av eleverna, och resultatet brukar ligga på ungefär 4,6. På de stora hela är det en bra skola, som jag aldrig ångrat att jag börjat.


* ï, Ï = Sättet man uttalar bokstaven ”i” på när man befinner sig på Jensen Norra och i Stockholms elitkvarter, om man vill vara rätt, det vill säga. Detta är alltså bottnat i en ren status-grej, och är kanske tänkt att styrka ens identitet som en social höjdare i den unga överklassen, är väldigt inofficiell, inget tvång och står absolut inte i skolans stadgar. Vad många kanske inte vet är att just det sättet att uttala i:et kommer från den ur stockholmssynpunkt många gånger uttalade arbetarklasstaden Göteborg, och hämtades hem till Lidingö (en närförort till Stockholm). Notera alltså att man på Lidingö, och därifrån en bit in på Östermalm faktiskt pratar såhär.